Retorn [versió en suec]

Återvändo

Jag låter mig ledas av sömnigheten
som gör att jag återvänder hem;
du kanske tittar på TV
eller läser en novell
–nu, den förstklassiga Millennium.
Jag stannar upp halvvägs, genomsöker
fickorna, för att hitta nycklarana
–vi är ännu väldigt naiva–
i vår lycka;
jag undviker en dyster misströstan
genom att öka hastigheten som oscillerar:
vägens svängar och infarter
i uppförsbacken, dropparna
mot bilrutan, Bill Evans
–ljuslyktan i France Musique–
vid pianot, som accompanjerar mig.
Jag går till sängs, bredvid dig;
Jag bryter tystnaden och kysser dig,
jag kommer till dig –och du förblir orörlig,
sovande med den öppna boken–
när den sista melankolin slår till.
Tristessen håller i sig tills jag somnar
med Paveses bittra verser:
Scenderemo nel gorgo muti;
Jag släcker ljuset vid sängbordet;
och går in i drömmarnas land.
En dag till är fullbordad.

Inga Britt Olte

Silencis [versió en suec]

Tystnader

Vi ser oss själva i andra, i tystnaderna,
och orden är vaga bilder,
ekon av ofattbara förnimmelser,
ynkliga liknelser –liksom stjärnorna
som blir synliga i dina ögon–, tecken av fakta
som inte kan preciseras: förfiningar,
diskreta gester vi lärt oss utantill,
symptom av känslostämningar och av störningar
i sinnet, åkallan av de dagar som dött
och krafter som försvagas –vi blir medvetna om
förändringar med åren– när vi befinner oss
halvvägs in i omvälvningarna,
av ljuva lyckostunder och besvikelser
vilka gör oss mer tålmodiga och tillmötesgående,
och av spillda tårar över olyckorna
tills vi känner igen oss i skulpturernas
orubbliga ansikten
och jag upptäcker igen, bakom de stora fönstren,
i motljuset av detta museum byggt
på för-romanska stenblock, havet,
den vackert blåa prakten av vinterns
briser, middagens sol som kysser
den öppna platsen och den resignerade
tristessen i din förmörkade blick,
glidande långsamt mot fönstren,
iakttagande spännen, lyktor, tärningar...
återspeglade i glasens kyla.

Inga Britt Olte

Les cases no són parets... [versió en suec]

Husen är inte väggar och en dörr,
Husen är en dörr med nyckel och ogenomskinliga väggar
–och fönster också, faktiskt även fönster–
för att om husen vore av glas så skulle vi finna oss i en hörna,
bedjande om väggar, överväldigade av yrsel i ett hus
som vetter åt stjärnhimlens ofantlighet.

Mot himlen och horisonten vänder vi oss
men vi måste stänga fönstret och sätta blommorna i en vas.
Och titta på dem: verkliga, våra,
utan att deras värld gengäldar oss frågan.

Inga Britt Olte

M'aparto un fil... [versió en suec]

Jag stryker bort en bit spindelväv från ansiktet.
Det har jag gjort så många gånger som om jag inte vore den döde jag är.
Att dö vid så många tidsstunder och inte behöva uppmärksamma dem.
Alla dessa stjärnor vi sänder mot himlen
vilka, ännu varma, återvänder för att falla på oss.
Så många att vi varken underkastar oss att samla dem,
inte heller inser att vi kontinuerligt utstrålar mot himlen
stjärnljuset som formar vår jordevarelse.
Och emellan ljuspelarna där strömmar luften.
Därom säger vi inte villfarelse, vi säger ensamhet.

Inga Britt Olte