Jag stryker bort en bit spindelväv från ansiktet.
Det har jag gjort så många gånger som om jag inte vore den döde jag är.
Att dö vid så många tidsstunder och inte behöva uppmärksamma dem.
Alla dessa stjärnor vi sänder mot himlen
vilka, ännu varma, återvänder för att falla på oss.
Så många att vi varken underkastar oss att samla dem,
inte heller inser att vi kontinuerligt utstrålar mot himlen
stjärnljuset som formar vår jordevarelse.
Och emellan ljuspelarna där strömmar luften.
Därom säger vi inte villfarelse, vi säger ensamhet.
Inga Britt Olte
Cap comentari:
Publica un comentari a l'entrada